Byung-Chul Hans senaste salva är ute i svensk översättning. Läste den engelska utgåvan under 2025 och upplevelsen var som en varm dusch som gradvis blir kall.
Anslaget är träffande. Informationssamhället tär och fräter bort människans ursprungliga behov av berättelser, och hennes förmåga att berätta dem såväl som förstå dem. Problemet uppstod redan i och med romanens födelse (!) men apokalypsen har eskalerat i och med Internet.
Det låter rätt och bra, så man vill läsa mer.
Snart inser man tyvärr att man som läsare sitter fast som gisslan i en malande icke-förhandling med väderkvarnar man aldrig får se i kött och blod. Det är en sorglig ironi att Han, vad han än nu påstår och vad man nu än tycker om det, enbart sysslar med att överföra information och totalt saknar förmåga att faktiskt berätta något. Vad saknar han? Han verkar själv sakna all slags passion för berättelser.
Byung-Chul Han skriver enbart – ja, jag tror faktiskt helt och hållet – deterministiska, tvärsäkra påståenden. Det är så hans tankestoff levereras: Rad efter rad, påstående efter påstående, som stenar i en mur byggd för att hålla människor borta från den mentala egendomen. Han ställer aldrig frågor. Aldrig. Ofta rör det sig om rena abstraktioner som påstås med total absolutism och auktoritet. Vi behöver inte undra varför människor tar selfies. Människor upplever ”inner emptiness”. Vad det är? Vem vet. Resonemangen demonteras med retorisk omvänd ingenjörskonst med hjälp av ett par väl valda källor – Walter Benjamin och Heidegger, allt som oftast – vars insikter i den moderna världen snart har hundra år på nacken. Vem som haft vad att säga sedan dess, det verkar Han märkligt nog inte vara intresserad av.
För att bibehålla ett teoretiskt resonemang krävs en särskild sorts disciplin. En vidöppen blick och en transparent process. Men Byung-Chul Han gömmer sitt sökande efter retorisk katharsis genom en monoton determinism, en pseudopoetisk hårdhet. Hans meningar är som vågsvall som hela tiden slår in mot strand. De drar sig aldrig tillbaka, de ändrar aldrig styrka. Det finns inga ringar på textens vatten. Det är en bok som utstrålar en fruktansvärd ensamhet.
Lämna ett svar