Fascinerande fiasko av Elia Kazan, byggt på hans egna och uppenbarligen halvt självbiografiska roman, en sorts tematisk uppföljare till Amerika Amerika – den filmen handlade om han och hans familj resa till USA som grekiska invandrare. Detta är en mer förtäckt metafor där Kirk Douglas spelar ett cyniskt PR-geni som får ett personligt sammanbrott och sedan ramlar in i en labyrint av personliga och inbillade katastrofer; det mesta handlar om hans plågsamt konventionella fru (Deborah Kerr) och hans labilt frihängda älskarinna (Faye Dunaway) men Douglas hinner irra runt så länge i den här medvetet krackelerade historien att han i slutändan bokstavligt talat jagas av sig själv och försöker begå självmord med dubbelgångare. Vad är metafor, vad är verklighet? Filmen hoppar mellan verkligheter och kronologier – mer och mer osammanhängnade och ryckigt ju längre filmen pågår – och det hela är så intensivt, personligt och kreativt att man nästan kan bortse från att filmen i själ och hjärta är en bit absurt självupptagen och navelskådande autofiktion.
Lämna ett svar