Den tionde Saw-filmen är den bästa sedan originalet, vilket inte bör tolkas som en regelrätt komplimang. Utspelar sig mellan första och andra filmen och fungerar som en sorts hämndrulle där Tobin Bells här väldigt Clint Eastwood-liknande seriemördare blir lurad av falska forskare som säger sig kunna bota cancer. För att vara en så genial siare i mänsklig ondska är det märkligt hur godtrogen Mr. Jigsaw är. Här är han helt och hållet porträtterad som en hjälte, om det nu någonsin funnits tvivel om saken, även om manuset åtminstone vågar påpeka hans bristfälliga filosofi. Det blir inte mycket av det hela dock, för som vanligt så tissar och tassar manuset omkring röriga omständigheter som aldrig kommer ihop sig, allt för att skynda sig till så mycket sadistiskt splatter som möjligt. Chockeffekter är praktiska för en skräckfilmsserie, eftersom de uppenbarligen kan distrahera publiken och slå ut tankeverksamheten – högst åtrått av fansen, som det verkar.
Lämna ett svar