Delikat, osannolikt elegant komedi om ett amatörmässigt teatersällskap som driver runt och sätter upp taffliga föreställningar – extremt underskattade Beatrice Lillie (vars debut detta var) spelar klädesassistent som drömmer om att få huvudrollen i sällskapets “storsatsning” med den tveksamma titeln “Flaming Women”. Regissören Sam Taylor gjorde många filmer med Harold Lloyd men flyger betydligt högre utan att vara ankrad vid en stjärna – humorn i den här filmen är naturalistisk och lika avsmittande som i en modern feel-good av högsta rang; skådespeleriet tillhör i princip ljudfilmseran och likaså situationskomiken som inte bygger på noga uträknad slapstick utan trovärdiga scenarion som känns helt genomlevda. Lillie har samma naturalistiska, sublima charm i huvudrollen och den går hand i hand med sättet Taylor envist undviker de klichéer och förenklingar som annars hade varit givna i en sådan här film. Från den impressionistiska inledningen till det melankoliska slutet, via filmens själva titel, löper dessutom en slug självmedvetenhet som ger filmen djupare, rent litterära kvalitéer. Det sena 1920-talet gömmer många bortglömda pärlor och detta är en av de större.
Lämna ett svar