Högst bristfällig, men kulturellt intressant “flapperskildring” från 1920-talet om en medelklasskvinna (Alice Joyce) som får en kris när hennes man visar sig vara otrogen och unga dottern (Clara Bow) umgås med en till synes opålitlig typ – modern gör upp med allt och börjar efterhand själv släppa taget och/men finner sig snart vara ihop med samma man som dottern träffar. Denna film är känd som Bows debut hos Paramount, och man brukar ofta påtala att hon är elefanten i rummet som utklassar de andra i form av stjärnglans. Därmed inte sagt att filmen är direkt dålig; man kan förstå att den fick bra kritik när det begav sig, eftersom det finns ett slags drastiskt allvar vad gäller karaktärernas emotionella insatser. Man tog alltså på allvar filmens överdrivet jämrande och skamsåsiga ton som efterhand blir ganska tjatig och oavsiktligt absurd.
Lämna ett svar