Efter en minst sagt tudelande komedi om Hitler (Jojo Rabbit) och en själverkänd Marvel-sellout (Thor: Ragnarök) känns det nästan som en självbiografisk metafor att Taika Waititi gjort denna okomplicerade, verklighetsbaserade feel-good om en skamfilad fotbollstränare med aggressionsproblem (spelad av Michael Fassbender) som tvingas bli coach åt ett uruselt fotbollslag till Amerikanska Samoa. Storystrukturen är likadan som i alla andra filmer av det här slaget som gjorts – först går det dåligt, sedan bra, sedan dåligt igen, sedan mer eller mindre bra i slutet – men med sin sardoniska humor lyckas Waititi åtminstone skapa en sorts illusion av oförutsägbarhet. Mellan lagren kan man också se en smart självmedvetenhet, som föreslår att Waititi är medveten om den inneboende problematiken i den här typen av berättelser, även om det inte är något som lär störa fredagsmyspubliken.