Dum och pretentiös skräckfilm som blev en oväntad framgång inte bara bland publik utan även kritiker. En professionell terapeut börjar hallicunera och utgår av någon anledning genast från att hon blivit offer för en förbannelse och förväntar sig även att omgivningen ska tro henne. När de inte gör det så beter sig filmen som om detta är symboliskt för medelklassens komfortism… eller, vänta, hon lider faktiskt av ett barndomstrauma så hon är kanske särskilt svag för schizofreni, eller, förlåt, förbannelser. Scenerna och effekterna är riggade på ett rimligt välgjort sätt – om man nu inte också råkar finna hallicunationernas tilltänkt skrämmande leenden som förödande komiska – men filmen är hjärndött och slarvigt publikfrieri, fullt av usla karaktärsbeskrivningar, som aldrig bemödar sig med att komma i närheten av att bestämma sig för vad den faktiskt vill handla om eller varför.