John Hustons näst sista film, en otippat udda historia som blev en ännu mer oväntad publikframgång, där Jack Nicholson ger sig på en kompromisslös Humphrey Bogart-imitation filmen igenom. Han spelar lunkig lakej i berömd maffiafamilj som blir betagen av Kathleen Turner, en opretentiöst opålitlig femme fatale som råkar försörja sig som illojal yrkesmördare. I grund och botten är detta en galghumoristiskt existentiell satir som driver med patriarkatet och når en tragikomisk (eller rättare sagt komitragisk) slutdestination. Berättelsen är så oförutsägbar, och talangerna inblandade så begåvade, att filmen är omöjlig att slita sig från. Dess stora svaghet är en brist på vägledande principer – tonmässigt känns filmen gjord helt på måfå; alla skådespelare är i varsin film, ena stunden känns filmen som snäll romance och i andra studen De Palma-skräck och vare sig skådespelarna spelar över eller under (båda sker, ofta samtidigt) så pågår alla scener inkognito med pokerface intakt. Det är svårt att inte känna att Hustons väldigt rättframa och kompakta regi fumlar en aning med det vasst sofistikerade materialet och missar att ge filmen en enhetlig poäng – en matig överlängd är också ett symptom på detta. I delar och detaljer är filmen emellertid väldigt roande. Byggd på den första delen i en satirisk romanserie av Richard Condon, som också var med och skrev manus. Anjelica Huston – som Nicholsons gamla flamma, och familjens skamfilade dotter – vann en Oscar. Filmdebut för Stanley Tucci, som har en miniroll som gangsterlakej.
Lämna ett svar