Av många omhuldad essäfilm av Chris Marker, rubricerad som en meditation om minnets natur, som sammanställer resebilder och arkivmaterial från Tokyo och Guinea-Bissau med diverse ”stopp” i Kap Verde, Island, Paris och San Fransisco medan en kvinna (Florence Delay) läser brev som innehåller diverse resonemang – deterministiska påståenden blandat med poetiskt formulerade öppna frågor – som sammantaget gör diverse nedslag i ämnen som den digitala teknologins framfart, diverse påstådda idiosynkrasier i österländsk kultur, lite modern militärpolitisk historia, vänsterns förlust gentemot NPM, alltsammans en sorts urgröpt diskurs som stoppas upp av metafysiska resonemang där enskilda exempel, mer eller mindre tagna ur luften, förvandlas till exempel på enorma, diffusa påståenden, som ”alla kvinnor har en inbyggt stråk av oförstörbarhet”, ”datorspel är det första steget i maskinernas plan att ta över världen” (medan Pac-Man är “den perfekta metaforen för människans öde”), ”västvärlden har aldrig slutat priviligera varande över icke-varande”, ”våren är inte riktigt vår om den inte är klar” – såklart svänger vi förbi Vertigo också och rotar lite där. Sammanställningen är följsam och mjuk – upplevelsen av filmen saknar helt postmoderna distanseringseffekter och närmar sig en sorts pseudointellektuell version av kommersiell feel-good-eskapism; de uppluckrade resonemangen och den självbelåtna poesin stiger och faller genom den utmärkta klippningen och de exotifierade bilderna. Någon cinematisk essä om “minnets natur” får vi aldrig – inte heller något annat resonemang; Markers poetiska brottstycken har inget annat mål än att vara fagra att lyssna på, även om de har lockat många till att delta i pseudofilosofin och hitta på egna, oändliga och ostrukturerade analyser, i sann postmodern teorianda. Filmen är för all del underhållande, men man kan lätt få nog av Markers pompösa sätt att gardera sig mot åskådaren genom fördunklade ordlekar och självsäker determinism.
Lämna ett svar