Jean Renoirs första film i Frankrike sedan Spelets regler nästan tjugo år tidigare; en lyxfluffig, publikfriande bagatell om tillblivelsen av det berömda kabaretpalatset Moulin Rouge. Jean Gabin spelar en version av Harold Ziegler, kabaretmakaren som bestämmer sig för att sätta cancan på kartan igen och däremellan slits mellan relationer som i det långa loppet är mindre relevanta än det manliga geniets omättliga hunger efter sin egen skapelse. Françoise Arnoul är dockliknande som Nini, tvätteriflickan som är en naturbegåvning på dansgolvet; en mycket franska hybriden av oskuldsfullhet och tillgänglighet som faller offer för Zieglers gasljuskampanj, vilken filmen naturligtvis tycker är helt problemfri. Liksom i många filmer från eran finns det något tungfotat över detta kostym(melo)drama, med Technicolor-blödande kostym och scenografi och saktfärdigt högtravande skådespelare som söker upprätthålla en gräddtårta av marmor på en piedestal av ekträ. Inflytelserika kritiker analyserade sig senare fram till att filmen i själva verket var en metafor för allt slags skapande, som om inte detta redan är principen för alla sådana här berättelser, men oavsett invändningar så är filmen precis vad den var från början – en välgjord bit romantik.