Extremt otäck men frustrerande, bristfällig skräckfilm i euro-arthousestil om en absurt konflikträdd dansk medelklassfamilj som träffar trevligt holländskt par på semester och sedan åker och hälsar på dem på bortaplan – såklart visar sig skenet bedra och/men familjen är så villiga att smeka psykopaterna medhårs att de ”låter dem” behandla dem mer och mer ondskefullt. OBS! Detta är inte Sunes sommar; filmen har det minst lyckliga slut man kan tänka sig och är överhuvudtaget ingen man rekommenderar till annat än de som verkligen vill utsätta sig för någon milt sagt jobbigt. Med det sagt är regissören och manusförfattaren Christian Tafdrup mycket bättre på det presentatoriska hantverket än det strukturella – personregin är beundransvärt effektiv och gör filmen (i stunden) plågsamt realistisk medan fotot och musiken skapar bombastiska, påträngande effekter som ger psykologisk snålskjuts. Filmens avgörande problem är strukturellt och filosofiskt – manuset är egentligen långsökt och psykologiskt ogrundat, det blandar realism med mytologi på ett väldigt ogenomtänkt sätt och är överlag inte bättre än det till vilken dum psyko-thriller som helst där karaktärer beter sig ologiskt, gör dumma beslut och möter fiender som till sist får i princip övernaturliga drag. Det leder till en irriterande och filosofiskt barnslig film vars budskap inte går att ta på allvar eftersom Tafdrup av någon anledning inte tar det på allvar själv. Istället manipulerar han via rent kognitivt effektsökeri och ignorerar sin egen karaktärsbeskrivning för att slippa göra en mer trovärdig och utmanande film, varpå man kan se rakt igenom det postironiska lallandet.