Tradig och typiskt överskattad D.W. Griffithfilm – en tunn, banal intrig om en man som dödar sin potentielle svärfar och sedan hemsöks av hans spöke medan han försvarar sig mot “mobben” som listar ut vem han är. Griffith följer det klippningsschema han utvecklade i de hundratals kortfilmer han tidigare gjorde för bolaget Biograph och/men tar inte hänsyn till huruvida det faktiskt gör något för berättelsens innehåll – samma sak kan man säga om de bombastiska specialeffekterna som dyker upp i spontana drömsekvenser mot slutet av filmen. Den egentliga ambitionsnivån syns i slutet, som verkligen är alla dåliga sluts moder. Ett av många exempel på filmer där Griffith tog åt sig äran för vad andra gjort – han hade till och med mage att påstå att den lade grunden för Dr. Caligari!
Lämna ett svar