Guillermo Del Toros version av Shelleys klassiker är en bökig, överdrivet personlig omstuvning som lämnar en lika nyfiken som otillfredsställd. Oscar Isaac spelar professorn och premissen är fortfarande densamma – han skapar en levande varelse av döda kroppsdelar – men i alla andra avseenden har Shelleys roman själv styckats och omlappats; handlingen är framskjuten till 1850-talet, nästan alla karaktärer och relationer har möblerats om, flera centrala delar av berättelsen har tagits bort, varelsen har utan förklaring övernaturliga drag, all gotisk romantik (eller skräck, för den delen) har sugits ut till förmån för en mer existentiell, filosofisk retorik där fokuset (minst överraskande) ligger på varelsen och dennes rätt till liv. Med tanke på hur många gånger denna berättelse redan berättats finns det ett egenvärde i del Toros process här, och när hans humanistiska moderniseringar kommer i fokus får filmen en märklig ömhet. Det är en film som står i vägen för sig själv, själva adaptionen tar över berättelsen och en oavsiktlig transparens uppstår mellan del Toro och åskådaren, samtidigt som hans anspråk och ansträngning å andra sidan är vad som gör filmen en smula minnesvärd. Med Jacob Elordi som emo-monstret, Mia Goth som Elisabeth samt Christoph Waltz, Charles Dance och, återigen, i en alltför liten roll (bara en scen!) en felfri Ralph Ineson.
Lämna ett svar