Fängslande och färgstark skildring av hur kultfilmaren Melvin Van Peebles i början på 70-talet utnyttjade en otippad kommersiell framgång genom att göra en totalt kompromisslös lågbudgetfilm om en ung svart gigolo på rymmen från korrupta, rasistiska poliser (vilken kom att bli Sweet Sweetback’s Baadasssss Song) Den kaotiska inspelningen leder honom bland annat till att stressa sönder sin egen synförmåga men han väjer inte för något, inte ens att ha sin elvaårige son Mario med i en sexscen. Iögonfallande nog är det just Mario Van Peebles i vuxen gestalt som gjort denna film, och som spelar sin far – personligheten ger hela filmen en otvetydlig skärpa och ett särskilt sting som inte liknar något annat. Direkt lysande är filmen i första halvan, då den vältrar sig i en ekletisk berättarstil som blandar spelfilm med pseudodokumentär och en vildsint framåtrörelse som får en att känna att allt är möjligt. Van Peebles hade därefter behövt gå djupare in i det känsliga, och hittat ett sätt att håva in alla olika aspekter av berättelsen till något mer kärnfullt, för att bibehålla filmens särskilda energi. Istället planar filmen ut sig själv mer och mer, som om målet är att till varje pris landa i en ganska slätstruken biopickonklusion… men det duger det också, förvisso!
Lämna ett svar