Bo Widerbergs sista film reklamerades skickligt som en sorts förfinad Harleuqin-berättelse om en femtonårig realskoleelev (Johan Widerberg) som i 1940-talets Malmö inleder ett köttsligt förhållande med sin lärare (Marika Lagerkrantz). Denna iögonfallande premiss inleder intrigen på ett solitt sätt men sedan breder sig det hela ut till en vidare melodram i Kvarteret Korpen-stil där vi ska förstå huvudpersonens bildningsresa genom hans utforskande av diverse figurer, t.ex hans naiva, i militärtjänst varande äldre bror (Björn Kjellman) och lärarinnans alkoholiserade make (Tomas von Brömssen) som ojar sig om bortspillda dagar. Materialet är pliktskyldigt och schablonmässigt och berättandet blir mer lösryckt och tunnsått ju längre det pågår, men filmen är onekligen välregisserad och blir underhållande tack vare Widerbergs sting och hans avsiktlighet, kvalitéer som så ofta saknas i svensk film. Lagercrantz fick ingen guldbagge för sin fenomenala insats här, trots att hon är det enda i filmen som på allvar får saker att hända.