Andra filmversionen av denna berättelse är mer sofistikerad än Wegeners version från 1913, om än längre och mer melodramatisk. Conrad Veidt är utmärkt som mjältsjuk, trånande student som gör misstaget att köpslå med Mefistoteles-liknande Werner Krauss – rollfigurerna speglar på ett finurligt sätt Krauss och Veidts herre-och-slav-relation i Dr. Caligari – varpå han belönas med rikedom och flärd. Priset är förstås högt – en kuslig dubbelgångare kliver ut ur hans spegelbild, bokstavligt talat, och gör sakta men säkert hans liv till ett helvete. Denna metodiska berättelse är säkerligen för långsam för de flesta moderna åskådare och har mer att göra med franska impressionismen än tyska expressionismen; mycket hänger på Veidts allvarliga intensitet och regissören Henrik Galeens subtilt lyriska tillvaratagande av naturelement – för att vara en stumfilm är detta en som låter en hel del, och filmen är så full av kusligt vacker grönska att den nästan börjar blöda färg. Kräver en del fokus men är tillfredsställande i slutändan. Fanns länge bara i förkortade versioner på 95 och 110 min (förstnämnda version hade premiär i Sverige) men restaurerad i fullständig längd 1999.