Underhållande modern melodram om sexarbetare (Mikey Madison) som av en slump börjar dejta en rätt så blåst 21-årig ryss (Mark Eydelshteyn) som är son till en stenrik oligark. I och kring smekmånaden upplever hon en odyssé av materiellt överflöd men när hans föräldrar hör talas om saken blir det annat ljud i skällan. En fenomenal tonträff löper genom hela den här filmen som bygger på en berättarstil som är lika genomtänkt i manuset som lyhörd i regin; sättet Madison försöker hålla sig kvar på sin hastigt vunna topp, samtidigt som de klent begåvade figurerna runt henne försöker att göra sig av med henne så snällt som möjligt, skapar en tragikomisk energi åt filmen och ger den en medlidsamhet som aldrig blir cynisk, främst eftersom den aldrig blir medskyldig i karaktärernas dödsdömda och hjärndöda besatthet av materialistisk eskapism. Liksom Bakers tidigare filmer är storyn egentligen ganska tunn – och det kan verka alarmerande att filmen är över två timmar lång – men varje stund visar sig vara förtjänad här; det genomtänkta manuset är solitt på ett sätt som man tyvärr måste kalla ”gammaldags” på 2020-talet, men han har samtidigt varit lyhörd över vad som pågått framför kameran och ger mycket svängrum åt rollfigurernas mänsklighet och de fina skådespelarnas naturalistiska karisma. Det går att diskutera hur mycket djup eller substans filmen i slutändan har – Bakers tidigare The Florida Project var avsevärt mycket mer gripande – men det är svårt att tänka sig att någon skulle kunna ha gjort den bättre än så här; i själ och hjärta är det som en modern version av ett drama från 70-talets New Hollywood, särskilt i jämförelse med de moderna filmer som försöker anspela på den tiden i stil och scenografi – Baker förstår ärligheten och råheten som sådana ”filmer om människor” behöver ha, och han ser även tidlösheten i den. Belönades med Guldpalmen i Cannes och fick Oscars för bästa film, regi, kvinnlig skådespelare (Madison), manlig biroll (Yura Borisov, som snäll lakej), originalmanus och klippning.