Avkastningen från den första filmen gav tvåan en högre budget, men man kan inte köpa talang på samma sätt som man kan köpa mer material för make up-effekter och låtsasblod. Det AI-sömniga berättandet är eventuellt filmens mest chockerande inslag; här har man verkligen tagit något som hade någon form av diskuterbar indiecharm och fått chansen att göra en totalt generisk, glansig och opersonlig slasher; allt som skulle kunna vara intressant (t.ex varför Art the Clown ens är tillbaka, eller varför han hallicunerar fram en liten tjejversion av sig själv, eller varför han överhuvudtaget är ute efter filmens stycke Final Girl) är bekvämt oförklarat för att inte distrahera från den inlevelsefullt och alltid i slutändan ”tillfredsställande” (läs orgasmiska) våldspornografin. Följdes av mer.