Något så osannolikt på 2020-talet som en abstrakt experimentfilm som blev populär ryktesvägen och tjänade mer än hundra gånger sin budget tillbaka. Premissen är att två syskon, sex och fyra år, vaknar i sina sängar och finner att deras pappa är borta och huset plötsligt saknar fönster och dörrar – i ett naivt och ofta fotorealistiskt barnperspektiv förblir vi i detta surrealistiska och fragmenterade mardrömstillstånd där vi garanterat aldrig riktigt förstår vad som pågår, där vi alltid är rädda för mörkret och där vi alltid är utsatta för figurer som fantasin och verkligheten per definition inte kan göra skillnad på. Oundvikligen är detta inte en film för alla, särskilt då den inte är något metafysiskt mästerverk – den kan för all del anklagas för att vara utdragen, ojämn och lättköpt (för att inte tala om pretentiös) men sanningen är att långfilmsdebutanten Kyle Edward Ball har en säregen fingertoppskänsla för barnperspektivet och i själ och hjärta förstår han hur gränstrakterna mellan fantasi och verklighet bara är en fråga om perception. När det kommer till kritan är det en effektiv och ofta psykande obehaglig liten sak som på blygsamma men effektiva sätt försöker få publiken att känna och se saker på nya sätt; ingenting för lättskrämda, för den delen!