Välgjord kammarspelsskräck om en kvinna (Emily Mortimer) och hennes dotter (Bella Heathcote) som reser till hennes egen mor (Robyn Nevin) som efter tecken på demens mystiskt försvunnit. De bosätter sig i den äldre kvinnans halvt förfallna hus och mycket sakta men obönhörligt säkert börjar mörka sanningar uppstå om deras våldsamt tysta, svartmögelfrätta förflutna. En imponerande, psykologisk rysare som lever på regissören Natalie Erika James medlidsamt intensiva tonträff och gestaltning. Filmen fungerar bäst som en metafor för Alzheimers och sättet det ofta blir en utmaning för de drabbades familjer att kommunicera med varandra. Som övernaturlig skräckfilm har filmen en del strukturella svagheter och röriga detaljer, och den övervärderar definitivt sin förmåga att antyda istället för att kommunicera, men enskilda scener är så effektiva, och skådespelarnas samspel så hudlöst effektivt, att det inte förstör helheten.