Minst sagt intensiv skildring av en alkoholiserad politiker i Reykjavík och hans till synes oändliga excess. En politisk rival tvingar honom att checka in på rehab men innan dess har han en enorm fest som luckrar upp filmen i en fragmentarisk, kronologiskt omkullkastad, tunnelrullande serie sekvenser som till största delen består av grisigt svineri i flimrande, kaotiska närbilder. Mellan lagren kan man se en karaktärsstudie om en maktfullkomligt svin, som ändå tycks bära på en inre dragkamp mellan stolthet och förnekelse, samt en serie relationer som alla slutar i fördärv. Många lär avvisa filmen på grund av dess utmattande stil och brist på en standardiserad narrativ; det är för all del inte en perfekt film (det politiska budskapet, som enligt regissören ska vara där, dränks bokstavligen i sin egen dekadens) men det är också en djärv film som krävt mycket av alla inblandade, som aldrig tvekar inför en enda naken ohygglighet och som förefaller alltför lätt att avfärda eller ta för givet av de som inte orkar titta. Ólafur Darri Ólafsson, som året innan var lika fascinerande i en helt annorlunda roll i Baltasar Kormákurs Djupet, är förödande trovärdig i huvudrollen.
Lämna ett svar