En imponerande nollbudgetdebut av Christopher Nolan om en enstöring som förföljer folk för skojs skull och sedan lär känna självsäker tjuv som gör inbrott av nästan lika sällsamma skäl. Intrigen som följer är briljant sammansatt för att fungera, trots att regissören ger sig själv diverse utmaningar, mest uppenbart att berätta intrigen genom flera tidslinjer som utan given förklaring löper parallellt med varandra. En av orsakerna till att filmen fungerar är Nolans tveklösa och självsäkra visuella stil, hans intuitiva dragning till sina specifika besattheter och den intensiva ton som senare skulle lägga sig som ett tungt raster över hans filmer – här skapar han istället en ettrig nerv som ger puls och fokus åt berättandet. Filmen hittar ett sätt att fungera av ingen annan anledning än sitt hantverk – ett fint exempel på att en bra film faktiskt kan konstrueras och byggas, om man har ett sinne för mediet. Filmen fungerar till viss del som en demoversion av genombrottet Memento men det är fortfarande en av hans bästa filmer flera årtionden senare.