Intressant, udda historia om en skenbart målmedveten tech-VD (Nicole Kidman) som inleder ett kinky förhållande med en ung praktikant (Harris Dickinson). Kruxet är att de inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till varandra, eftersom deras begär kommer i vägen för deras inlärda sociokulturella beteende – politisk korrekthet, förutfattade meningar, ett allomfattande behov av att veta var den andre är; en paradox som blir särskilt ironisk när det visar sig att Kidmans hårda chef bär på subversiva, sadomasochistiska läggningar och i själva verket kan beordras att göra i princip vad som helst. Det finns något väldigt befriande i den här medvetet neurotiska och psykologiskt klaustrofobiska filmen – Halina Reijn sätter fingret på 2020-talets frontalkrock mellan ideologi och identitet, sättet kulturen (inte minst moderna filmer) i ett hav av relativism och vidsynthet är oförmögen att tala klarspråk och formulera en bestämd retorik. Kidman och Dickinson är fascinerande i dessa självutplånande roller – de hade lika gärna kunnat vara två utomjordingar som försöker kommunicera med olika språk – medan Antonio Banderas är fyndigt castad som intet ont anande make som inte lämnat 90-talets myspys bakom sig. Filmen är lite för långrandig och knasig för att bli en riktig fullpoängare, men den är fortfarande full av härlig, vrickad kreativitet och mycket sevärd för de som suktar efter en film som vågar erkänna den moderna tidens förvirring och struntar i det malliga, falska goda självförtroende som många mer fördunklade, pretentiösa och visuellt tilldragande filmer struttar omkring med. På 2020-talet är filmer livrädda för att säga något specifikt, och blir gärna oändligt röriga för att blidka så många perspektiv som möjligt; detta är en av få filmer som faktiskt fått syn på problemet och försöker gestalta det och bemöta det på samma gång.