Joan Chens regidebut, ett finstämt men lite långrandigt historiskt drama om en femtonårig flicka som efter kulturrevolutionen skickas till den karga landsbygden där hon måste leva med en enslig eunuck. I det karga, vackra landskapet längtar hon efter att få återvända till sitt barndomshem men genom en serie smärtsamma och förödmjukande utvecklingar förlorar hon denna tro i takt med sin oskuldsfulla glädje. Tanken med filmen är att gestalta diktaturens envägskommunikation med den mänskliga själen – kort sagt att livet inte är värt att leva i Kina – men filmen ödslar tid i utdragna stämningsbyggande landskapsscener och diverse små, sentimentala ögonblick. Filmen gömmer sig i sina breda drag och små nycker, bildar aldrig någon riktig retorik och när slutet kommer – en tilltänkt oundviklig tragedi – så känns det snarare forcerat och långsökt. Trots dessa centrala brister är filmen på sitt sätt stimulerande och intressant och angelägen nog att rekommenderas till rätt publik. Förbjöds i Kina eftersom Chen filmade i Tibet utan att be farbror staten om lov. Aldrig visad i Sverige (mig veterligen); USA-titel Xiu Xiu: The Sent-Down Girl.