Michael B. Jordan spelar gangstertvillingar på 1930-talet som återvänder från Chicago till Mississippi för att öppna en danslokal. Vad har de gjort? Vilka håller dem kär och vice versa? Vad ska deras syndiga leverne ha för konsekvenser? På ett färgstarkt och spännande sätt lägger filmen upp dessa frågor… istället för att undersöka dem väljer Ryan Coogler istället att slänga in en övernaturlig twist och göra allt till en genrevåffla. Filmen drunknar snart i allusioner och symboler till religion och bluesmusik, KKK och rasförtryck, festandet som en nyckel till en själslig dimension där tiden är upplucrkad; tusentals små excentriska fotnoter som bara har värde i stunden, medan vampyrlore snart trängs med ett mänskligt drama, action med sedvanliga logikluckor krockar med pastischer som samtidigt ska ha en seriös botten – filmen tappar bort sig själv fullständigt och slutar i en bortkollrad återvändsgränd… men, liksom många liknande filmer blev denna älskad av en publik som kanske hungrar efter att se sina egna existentiella frustrationer få utlopp i ett bombardemang av förvirring med en behagligt hjärndöd air av mening. Tekniskt har filmen många styrkor – den ser väldigt tjusig ut, och skådespeleriet är begåvat… men manuset är helt enkelt inte där. Bildformatet hoppar runt på grund av att vissa scener filmades för IMAX; vissa videoutgåvor går i 1.78.