Frank Capras långfilmsdebut är känd som den överlag bäst ansedda komedin med Harry Langdon, som när det begav sig var lika stor som Chaplin. Denna har honom som belgisk soldat som efter första världskriget letar efter den amerikanska jäntan han blivit brevvän med – en jakt som får honom att börja ramla runt bland diverse damer och diverse småskurkar, alltmedan han aldrig begriper att hon i själva verket är blind. En aning utdragen, särskilt om man är van vid Chaplin och Keatons tempo, men fint berättad och har ett par fina stunder.
Lämna ett svar