Ernst Lubitschs andra film med Maurice Chevalier var en stor succé för Paramount, men Maurice själv sade senare att han gjorde filmen på rutin eftersom han egentligen sörjde sin mor som nyligen hade gått bort. Ett fakta som kan lägga sig som en blöt filt över en mindre minnesvärd – dock aldrig dålig – ”wienesare” om löjtnant (Chevalier) som efter en ordagrann felflört tvingas in i äktenskap med nipprig prinsessa (Miriam Hopkins) fastän hans hjärta tillhör fiolspelade Claudette Colbert. Sanningen att säga har alla inblandade varit bättre och man märker (om man tittar noga) att filmen inte känns speciellt naturlig – den räddas emellertid av Lubitschs vedertagna elegans, inte minst hans skickliga tidiga ljudarbete, och de många komiska anspelningarna på sex och samlevnad.
Lämna ett svar