Frank Borzages uppföljare till I sjunde himlen, återigen med Janet Gaynor och Charles Farrell som älskare, är en typiskt överdådigt bildskön melodram där mannen inget ont anar om sin änglalika hustru som i själva verkets sålt sig på gatan för att överleva. Gaynor är fantastisk, scenografin fängslande, kameraarbetet stundtals berusande och berättandet följsamt; ändå finns en viss styltighet i filmen, en känsla av att filmen imiterar ett berättarideal snarare än förkroppsligar det och måste konstruera sin moraliska tematik snarare än finna det på ett autentiskt sätt. Liksom I sjunde himlen är detta emellertid ett talande exempel på hur Borzage var en förstklassig filmskapare av sin tid men också före sin tid på ett lite otympligt sätt. Gaynor vann berömt historiens första Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, inte bara för denna utan även för I sjunde himlen och Soluppgång.