En studie i visuell läskunnighet av Martin Scorsese – å ena sidan en konventionell skildring av Bob Dylans kultiga Rolling Thunder Revue-turné i mitten av 70-talet, å andra sidan en massa uppdiktad fan fiction, särskilt innefattandes en tilltänkt dokumentär som aldrig blev av. I själva verket var det Dylan själv som försökte göra en film – den ökända Renaldo och Clara från 1978, vars outtakes till stor del utgjort stoffet för denna film. Detta är en kanske mer intressant än superlyckad skapelse, värd att se för liveframträdandena och den generella entusiasmen i allt Dylanistiskt hokus-pokus, men de fiktiva inslagen är märkligt godtyckliga och halvhjärtade; liksom i flera andra rockfilmer av Scorsese finns också något passivt och överdrivet underdånigt i kärnan som gör att filmen (olikt Dylan själv) aldrig riktigt verkar vara på väg någonstans. Med det sagt är filmen nog så ovanlig för att vara sevärd, även om de med en begränsad tolerans för Dylan bör se åt annat håll. Bland de som sitter och berättar skrönor återfinns Sam Shepard, Sharon Stone och Ronee Blakley medan Marton Von Haselberg spelar regissören ”Stefan Van Dorp” och – mest obskyrt – Michael Murphy dyker upp som Jack Tanner, den republikanska senatorn han spelade i Robert Altmans minserie ”Tanner ’88”. Producerad av Netflix men hade diverse begränsade biorundor här och var.