Den som strosar runt mycket på antikvariat vet att Peter Benchleys Hajen är lite grann som en abborre, eller en gös – en fisk så vanlig att man sällan tänker på att den är där. Själv har jag två utgåvor hemma, och jag har ingen aning om var de kommer från, men eftersom det hör till att läsa böcker av det här slaget på sommaren, och eftersom en sommarsemestrande gymnasielärare saknar all förmåga att hålla uppe garden, så fann jag mig nedsjunken i läsfåtöljen, med nacken någonstans i jämnhöjd med knäna, för att tugga mig igenom vad som visade sig vara en tämligen usel roman.
För sakens skull kan jag ju påpeka att jag föredrar att läsa engelska böcker på originalspråket, för behärskar man ett språk så vill man ju umgås med det och en översättning är aldrig bättre än originaltexten… trodde jag, då. Min utgåva är såklart framgiven på gammal hederlig sjuttiotalssvenska, där en man inte är en man utan en ”karl” och när de går på dass så gör de det för att ”kasta vatten”. Det är lätt att få för sig att mördarhajen på Long Island faktiskt inte är så långt från den vedervärdige mannen från Säffle. Det är inte omöjligt att den svenska översättningen bidrog med lite välbehövlig charm till vad jag förmodar är en torr och fantasilös originaltext.
Men vänta, kanske någon nu tänker, kan boken verkligen vara så urusel? Det var ju en storsäljare när det begav sig (alltid en kvalitetsgarant!) och den var populär nog att filmatiseras av Steven Spielberg i vad som blev en av filmhistoriens mest berömda succéer?
Jojo, men inte var det tack vare boken. Faktum är att Spielberg själv ogillade romanen; han avskydde karaktärerna och ville att hajen skulle ”vinna”. En av sakerna som motiverade den unge, då väligt uppstudsige filmskaparen var möjligheten att få förbättra boken. Att boken redan var en succé hade att göra med att bokförlaget Bantam sålde in den i många bokklubbskataloger och satsade på bred marknadsföring, ett koncept som på den tiden var relativt nytt. Filmbolaget köpte rättigheterna innan en enda kopia sålts och tänkte förmodligen inte göra mer än en hyggligt påkostad b-film – har man läst boken är det nämligen otänkbart att något större cinematiskt verk skulle kunna komma ut ur den. Det som faktiskt blev av är ett mirakel av sällan skådat slag – en enkel, billig b-film av Roger Corman hade på en gång överträffat originaltexten.
Det centrala brottet som Benchely gör, det som gör romanen så komplett i sin ebarmlighet, är nämligen det att han inte tillfredsställer ett enda av de begär han lägger upp på bordet. En enkel b-film hade åtminstone gjort det. Hajen känns som en roman skriven i sömnen, där varje nytt kapitel verkar glömma bort det föregående.
Inledningsvis är det inte lika illa som det sedan blir, med det sagt. Den som är bekant med filmen – vilket lär vara en stor majoritet läsare – kan roa sig med att återfå bäringen efter den kalldusch som är karaktärerna. Här finns inga heroiska anspråk eller sentimentala övertygelser om människolivets värde. När en mördarhaj börjar käka upp folk på en semesterstrand så är huvudpersonen, polischefen Brody, ganska ointresserad av saken. När småstadens småpåvar övertygar honom om att inte stänga stränderna så accepterar han det. Benchley beskriver hajen som ett ekonomiskt problem, helt olikt filmen där den giriga borgmästaren blivit ihågkommen som en av filmhistoriens mest osmickrande antagonister, och när mamman till en uppäten pojke skriker på Brody är det på det mest givna, hysteriska sättet och Brodys skuld blir mer som en eftertanke – värre än hans skuld är faktumet att något fruntimmer eller annat står och skriker på en och får en att tappa ansiktet mitt bland folk. Man förstår vad Spielberg menade – filmversionen är en antites till exakt den småsinta egoismen som Benchleys roman grundar sig i.
Nu är dock inte romanens problem någon filosofisk korruption – tvärtom, jag är helt för den sjaskiga, cyniska 70-talsthrillern. Om det bara kommit någonstans så hade det varit utmärkt. Nu förväntar jag mig inte att spänningsromaner från den här tiden ska anpassa sig till moderna konventioner – tvärtom så avskyr jag standardisering, och tanken på berättande som industriell ingenjörskonst – men det här med början, mitt och slut känns ju rätt givet.
Man kämpar med Benchleys prosa från början till slut, inte på grund av den torftiga stilen utan främst på grund av den narrativa klantigheten. Planlöst driver texten in på meningslösa detaljer om vad folk äter för mat eller hur rum är inredda och alla konflikter punkteras så fort de kommer på tal. I ett kapitel så kallas Brody till ett möte och istället för att dra ut på spänningen så konstateras det på en gång vad mötet kommer att handla om, medan flera stycken slösas på att skildra Brodys väg dit, bilfärden, småpratet med sekreteraren etc.
Till någon mån skisserar Benchley upp en småstadsatmosfär här, men inte med någon större vision eller målmedvetenhet. Det finns en sekvens där en pojke går ut i vattnet på ett vadslag – det är kanske den enda spännande sekvensen i boken, även om också den är forcerad och långsökt, eftersom inte bara Brody utan ett helt nyhetsteam råkar vara på plats.
Inte för att det leder någonstans, heller. Berättelsen har ingen övergripande strategi – händelser telegraferas långt i förväg och får sedan inga ytterligare konsekvenser. Det mest ödesdigra exemplet är ”sidointrigen” om Brodys fru Ellen som i ett infall är otrogen med oceonografen Matt Hooper (i boken en stilig ung ”karl” som hon visar sig ha en långsökt tidigare relation till), en sekvens som byggs upp länge och väl för att sedan rinna ut i sanden.
Återigen kan man ha invändningar på Benchleys smak, stil och psykologi – Ellen säger i förbifarten att hennes två sexuella fantasier handlar om att vara prostituerad och bli våldtagen, tydligen ”det gamla vanliga” – men det är Benchleys konstanta återvändsgränder som i slutändan gör boken bokstavligt talat meningslös.
Jag kämpade verkligen, tro inget annat, med att hitta in i romanens oändliga mittendel som, till skillnad från vad man kan tro, inte handlar så mycket om mördarhajen utan om intrigerna på land. Förutom de skämskuddiga ”Våra bästa år”-turerna mellan Ellen och Matt så ödslas en hel del sidor åt den lokale redaktören och borgmästaren – två figurer som Benchley gör det mycket svårt att skilja åt – och den senares mystiska affärer och hemliga motivationer för att hålla stränderna öppna. Det blir något i stil med en murvelthriller, där hajen mer än ett reellt hot blir en symbolisk fond mot vilken människornas personliga åtaganden ter sig futtiga och triviala.
Nå, i en perfekt värld, det vill säga. I själva verket leder inte de trådarna till någonting intressant heller. Det vi tror ska uppdagas är också det som uppdagas, det finns inga som helst försök att skapa konflikt eller spänning av det, och Benchley fortsätter skriva bara för att ingen kan stoppa honom. Visst är det så att vi till sist, i bokens sista akt, kommer ut till sjöss med gammelskepparn Quint, men också denna nedbantade Moby Dick-pastisch har svårt att bibehålla spänningen eftersom hajjakten pågår under flera dagar och varje kväll åker våra hjältar tillbaka till land för att sova i sina trygga hem. Nog för att det är realistiskt, men med så här många saker att skriva upp på minusspalten så hade det inte skadat om författaren, jag vet inte, använt sin fantasi, liksom, hittat på något; är det för mycket begärt av ett stycke fiktion att vara fiktivt? Detta är en roman som inte riktigt tycks begripa vad ordet betyder.
Den som ändå vill läsa boken kan få en kopia gratis av mig, jag blir gärna av med lite ballast.