Knepig thriller – väldigt rörig, men ändå märkligt medryckande – där Bruce Willis spelar fd gisslanförhandlare som blir småstadspolis efter ett trauma. Istället för lugn och ro hamnar han i en sorts dubbelgisslansituation där ett par utspårade ungdomar håller en rik byråkrats familj gisslan i ett högteknologiskt hus, samtidigt som ett annat gäng skurkar pressar Willis att lösa situationen. Detta är en på många sätt irriterande film där varje idé tycks lösryckt och osammanhängande; den franske regissören Florent-Emilio Siri slafsar på med barbariska överdrifter både vad gäller våld och sentimentalitet och inte ens kontinuiteten är speciellt bra – om och om igen börjar enskilda scener medan händelser pågår och karaktärer warpar sig från en plats till en annan utan någon hänsyn till tid och rum. Att filmen ändå fungerar är en sanning med modifikation, men på något sätt drar filmens högljudda överdrifter så mycket uppmärksamhet till sig att man inte får chans att ge upp på den (Ben Fosters skvatt galna ungdomsspsykopat är som hämtad ur en Larry Clark-film!) Man kan alltså säga att vi i publiken själva tas som gisslan – en metadynamik som regissören räknat med? Vissa kritiker påpekade åtminstone att bara en fransman kan göra en grej av att låta filmens McGuffin finnas i en av två Himlen kan vänta-DVD:er; är det Lubitsch eller Beatty-versionen som gäller? Varning för verkshöjd.