Jean Epsteins sista långfilm under stumfilmseran är en fascinerande och för honom typiskt mångfasetterad och rik, poetisk blandning av stilar och tekniker. Utspelar sig på en fiskeö kring Bretagne och handlar om fiskarnas hårda arbete med att samla in och mödosamt bränna sjögräs, eftersom askan kan vara värdefull. En minimalistisk, symbolisk intrig finns här – om en ung fiskare som får ett infekterat sår på tummen och inte vågar säga något – men filmen begrips bäst som enhetlig estetisk skapelse; Epstein, som var fascinerad av Bretagne, gjorde filmen på dokumentärt sätt, med riktiga fiskarna i de autentiska situationerna, och visuellt påminner den därför lika mycket om klassiska dokumentära stumfilmshybrider (t.ex Nanook eller Tabu) som neorealistiska filmer (t.ex Rosselinis Stromboli) som gjordes årtionden senare. Samtidigt finns här en naturalistisk lyrik med en lätt touch av kontrastrerande surrealism, ett uttryck som var väl etablerat i den franska impressionismen som hade pågått sedan 1910-talet, som förstärker naturelementen på ett mycket mer kännbart sätt – och fortfarande har Epstein inga problem med att vid behov låna från Eisenstein och den ryska montagetekniken. Sist men inte minst är också berättelsen, trots att den inte i moderna mått mätt är ”i fokus”, elegant formulerad på ett litterärt och drabbande sätt. Epsteins skildring av arbetarlivet hämtar styrka i det monotona och utdragna, miljöernas orubblighet och arbetets stoicism, lika mycket som den i en vidare filosofisk mening utgör ett sorts helvete eller, som titeln antyder, en existentiell slutstation. Somliga ser denna film som den sista inom den franska impressionismen, och den är i sådana fall en stark final – Epsteins mångsidighet, påhittighet och djupa insikt i filmmediets möjligheter saknade verkligen motstycke under stumfilmseran.