Först och främst: Att Barbara Broccoli sålde de kreativa rättigheterna kring James Bond till Amazon är inte någon obetydlig detalj. Det innebär att James Bond är död, på alla sätt man kan tänka sig. Det vi kommer att få framöver är en ny figur som också heter James Bond. YouTube är fullt av Bondfans med en mellanchefsliknande entusiasm som uppmanar alla att bara tänka positivt (vilket jag alldeles strax tänker göra) men det ändrar inte på faktumet att en filmserie på allvar bara kan förvaltas av en ensam aktör, som en egendom, en famillj eller en auteur. Företag har inga långvariga intressen av att göra något kreativt. Inte heller de företag som sysslar med att göra film är intresserade av att göra film. Det som kommer ske är att serien långsamt – sedan, misstänker jag, väldigt fort – vattnas ut och nivelleras tills intresset blir godtyckligt och det kommer att bli en deppig tid att vara ett Bondfan, särskilt efter 2035 när Ian Flemings James Bond förlorar sin copyright och blir allmängods. De sorgeband som jag fortfarande klär mig i – RIP Bond 1962-2025 – kommer andra sent omsider också klä sig i. Jag hade mycket hellre suttit på en sten och inte fått en ny Bondfilm på 20 år än att nu – till ljudande fanfarer – se det stora såret börja blöda ut.
Men, med det sagt. Vi är inte där än. Nog finns det fortfarande möjligheter för Amazon att kränga ur sig ett par Bondfilmer som håller någon form av hög standard, allt annat lika, särskilt medan det fortfarande finns sken av att vi väntar på ”Bond 26” och inte (som sanningen är) ”BezosBond 001”.
Den enda producent jag hade kunnat tänka mig ”ta över” efter Broccoli och Michael G. Wilson – och jag menar den absolut enda – är David Heyman. Som också fick jobbet. Vad gäller regissörer vill jag inte ha en auteur-Bond, jag vill inte ha en regissör som skriver manus och som ska sätta sin egen prägel på filmen, men jag är också medveten om att det sedan länge varit de nivåer som serien siktat efter… så, alright, Denis Villeneuve? Ett oerhört mycket bättre val än Edgar Wright, Nolan eller Danny Boyle. Edgar Wright gör Edgar Wright-filmer, inte Bondfilmer. Nolan gör Nolan-filmer, inte Bondfilmer. Danny Boyle gör Danny Boyle-filmer (vilket redan bevisades när han hade jobbet en kort period).
Villeneuve? Han gör förvisso också Villeneuve-filmer, men han är också en förvaltare, säga vad man nu vill om hur han gjort det – många menar att Dune och Blade Runner 2049 är oerhört sanna, sådär ”i anden” som man brukar säga (vad det nu innebär) till sina förlagor. David Heyman, som i princip är ensam ansvarig för att Harry Potter blev en filmsuccé, har också en diger meritlista vad gäller förvaltande, allt från Paddington till Tarantino (lätt att förbise tydligen, men Heyman var den som hjälpte Tarantino få till Once Upon a Time in Hollywood efter att Weinstein försvann ur bilden).
Samtidigt kan jag inte undgå att också se konturerna av en likvaka, eller, rättare sagt, en konservator. Heyman är den rimliga producenten, men Villeneuve? Visst, han har blivit erbjuden jobbet tidigare, men han har inte tagit det förrän erbjudandet kommit från Amazon. Om jag ska spekulera vilt så gissar jag att han ogillade vad Broccoli, Wilson och Daniel Craig ville göra med No Time to Die. Och Amazon kommer garanterat att styra undan från sådana idiosynkrasier.
Det jag tror hänt här är att Amazon sökt efter vem som än är högst upp i näringskedjan just nu. Själv anser jag att Villeneuve hade varit ett mer intressant val för tio år sedan. Hans svit av filmer från Nawals resa till Arrival är svårslagen, både i form av kvalitet och konsekvens; mina gamla recensioner från när det begav sig vittnar om min entusiasm. Tyvärr måste jag säga att hans glöd verkar ha falnat i takt med att checkarna blev fetare. När han började jobba med IP blev han, i min mening, en sell-out. En ohyggligt snygg och creddig sell-out, men en sell-out likväl. Det finns ingenting i Blade Runner 2049 eller Dune-filmerna som på allvar utmanar publiken eller riskerar något för filmbolagen; det är uppvisningar i effekter omringade av rökridåer som finns till för att förleda publiken till att förnimma en känsla av storhet som egentligen inte bottnar i några idéer eller omfamnar någonting konkret. Dessa filmer är påkostade rökridåer för en publik som längtar efter tanklös underkastelse.
Villeneuves Bond kommer, gissar jag, vara en perfekt produkt. Den kommer få fina recensioner och kanske till och med nomineras till Oscars. Det kommer att bli precis som Amazon vill ha det: En könlös, slickad, kommersiellt undflyende, snygg och tom stilövning deluxe med ”James Bond” stämplat på sig. Något annat förefaller faktiskt otänkbart när man betänker att vi lever i en tid då ingen verkar förvänta sig något annat.