Tarkovskijs långfilmsdebut, en sublim filmatisering av en roman av Vladimir Bogomolov, är en av de vackraste pärlorna från den ryska töväderseran. Handlar om en hämnd- och krigslysten tolvårig pojke i andra världskriget vars föräldrar dödats av tyskarna – berättelsen är lika mycket en krigsskildring som det är en extremt okonventionell bildungsroman och, kanske främst, ett lyriskt tonpoem där människor blir ett med naturen och deras rörelser ett med historiens tidevarv; förutom att berätta en skarp, svidande berättelse så hittar Tarkovskij en märkligt trösterik och nästan hoppfull ton som skär sig vackert med berättelsens dystra och stundtals svarta innehåll. Tarkovskijs mest derivata verk – stilen och tematiken är på många sätt varianter av vad regissörer som Kalatozov och Dovzhenko tidigare etablerat – men därför särskilt intressant att se bara som exempel på hans verktygslåda. Därutöver kan man konstatera att få av hans senare filmer – trots att de var djärvare, personligare och mer originella – var så bitterljuvt rörande som denna.