Vissa vill
att
saker ska ske som
naturliga
fenomen
liksom
av
sig självt
bara
Att följa strömmen är något man gör alldeles själv, utan att någon annan är inblandad; det är en inre ström man följer, en kapitulation för varseblivningen, man slutar arbeta med sin omgivning och sig själv.
Det är kanske inte lätt att leva efter abstraktioner. De flesta kanske måste leva sina dagar som om de är med i en film där det är enklast om man stänger av hjärnan. Att denna känslostyrda varseblivningshypnos sedan bär på underliggande ideologiska system, att man hur man än försöker faktiskt tycker och tänker och vill och begär olika saker – och att det finns gott om saker man inte vill och inte begär, och att dessa viljor i sin tur skär sig mot andra människors precis lika klara viljor och begär – det kan man ju helt enkelt ignorera. Problemen kommer ju ändå framstå som sprungna ur intet. Vad gör det, egentligen, att man vet?
Men naturen är en precis lika stor källa till tanklös eskapism som TV-spel och mobiltelefoner. Det senare är åtminstone något konkret och materiellt. Naturen, vad är det? Ett godtyckligt samlingsnamn för tusentals fragment av romantiserade och idealiserade teorier och idéer och förutfattade meningar om vad som är en människa och vad som är en värld.
Kanske det faktiskt ligger till så att det bara är det vi skapar, det vi konstruerar, som faktiskt finns på riktigt.
I sådana fall är det in i intigheten, in i det onämnbara, in i det obegripliga, som många längtar.