Ett till exempel på Robert Eddings typiskt utstuderade, levande dockteater – en nyinspelning på Murnaus stumfilmsklassiker, och en tämligen trogen sådan, som använder en stor del av speltiden åt att fetischistiskt betona estetiska detaljer, allt i desperat hopp om att skapa stämningar som kan utplåna alla andra frågetecken. De flesta av skådespelarna är tyvärr fast i en sorts stroppig ”dålig Shakespeare”-parodi och trots att allting verkar handla om den mjältsjuka mön Ellen (Lily-Rose Depp) och hennes dekadenta, gotiska antiromans med titelfiguren (Bill Skarsgård) så hinner vi inte få veta speciellt mycket om den – Eggers tycks mer fascinerad av ännu en storögd prestation från Willem Defoe (som vår Van Helsing-substitut) och diverse andra ytliga utsmyckningar. Det hela mynnar för all del ut i någonting hyggligt sebart, men man kommer aldrig från känslan av att man ser på pseudokonst gjord av reklamhjärnor vars perspektiv är hopplöst grunt, särskilt i jämförelse med Murnaus oändligt djupa original och även Werner Herzogs iskalla och intelligent smygpolitiska version från 1979. Också med Nicholas Hoult, Aaron Taylor-Johnson och Rahlp Ineson, den ende som verkligen vet vad han håller på med, men tyvärr fast i en svag och rent storymekanisk roll.