Intensiv melodram, hungrigt formulerad av Jean Epstein på ett djuplodande, cinematiskt sätt. Intrigen cirkulerar kring en läkare, hans bror och en aktris som de båda faller för, samt vad de offrar både för sin kärleks skull men också för skammen från svek och nekanden. En suggestiv, nyanserad och estetiskt rik film; olikt de flesta andra filmer (nu som då) påminner berättandet om en cinematisk motsvarighet till modernistisk litteratur – klippningen är en aning förskjuten och dissociativ, korelationen mellan bilderna är inte alltid omedelbar och spelar nästan alltid på psykologi snarare än narrativ. Detta både kontrasteras och smälter samman med fotot och scenografin, som konstant spelar på en bildkonstliknande symmetri där figurer och föremål separeras och smälter samman genom olika djupa eller vida breddgrader; enorma rum med exakt placerad dekor, mekaniska föremål (t.ex en teaterridå) som får mordisk agens genom repetitionen eller enskilda bilder som sammanförs i trippelexponeringar. Som om inte det var nog avrundar Epstein dramat med en twist där en filmrulle i sig agerar kronan på verket – man kan nästan kalla kameran för ett mordvapen i sig – och detta utan att glida över till något som kan anklagas för att vara “meta”. Snarare är denna fascinerande film ett tidsdokument från en era då filmskapare som ville göra filmkonst också definierade en sådan konst som besläktad med poesi och målningar, estetisk filosofi och litterära teorier, snarare än (som det verkar i dag) en konst som enbart kan begripas som “berättelser” med fler eller färre godtyckliga pretentioner. I denna film finns inga självklara gränser mellan teknik och innehåll, eller intrig och bilder; den är på samma gång självmedveten och rått emotionell, intensiv och sval, intelligent och passionerad, och definitivt mer sofistikerad än de flesta filmer som görs idag.