Nicholas Hoult spelar plikttrogen man som kallas till juryplikt – det rör sig om ett mordåtal där de flesta verkar tycka att den anklagade mannen är skyldig till att ha mördat sin flickvän. Alla utom huvudpersonen, som snart börjar förstå att det (på grund av en osannolik slump) kan vara han själv som är skyldig. Premissen är egentligen befängd, särskilt då manuset använder den för att spinna ett alltmer långsökt scenario som förväntas utmana publikens känsla av etik och moral. Ändå får inte filmen ihop någon bredare tematik, utan tycks snarare bestå av en serie orelaterade trådar som lappats ihop utan större funktion; huvudpersonen är tidigare alkoholist, han har en höggravid fru som tidigare fått missfall, vi dras med sidointriger om advokaterna och ytterligare sidospår med andra jurymedlemmar etc och ingenting verkar egentligen samspela mot någon särskild slutsats. Liksom många av Clint Eastwoods senare filmer finns här alltså en otillfredsställande plottrighet med stundtals klumpig personregi och övertydlig gestaltning. Trots allt det så håller sig filmen en bra bit över vattenytan vad gäller rent engagemang eftersom Eastwood verkligen är hemma i dessa själasökande berättelser om rätt och fel och den generösa ensemblen (Toni Collette, J.K. Simmons, Chris Messina, Kiefer Sutherland, Zoey Deutch, mfl) är så professionell och självgående att de bär sina rollfigurer lika självklart som de smygregisserar sina individuella scener. I slutändan är det svårt att inte sakna en saftigare, mörkare och mer genomarbetad film men den är å andra sidan väldigt lättsedd.