Tung men förtjänstfull historia som utspelar sig i 1930-talets New York och handlar om en kringflackande hemlös alkoholist (Jack Nicholson) som försöker ta sig fram i ruinerna av sitt eget liv, plågad av minnen från det förflutna vilka cirkulerar kring faktumet att han en gång råkade döda sitt eget barn. Meryl Streep och Tom Waits spelar likaledes utslagna kompanjoner och stämningen är bitter, vintrig och monoton; detta är verkligen ingen publikfriande berättelse utan en lång och bastant film som inte är utformad som en typisk melodram med toppar och dalar eller tillrättalagda händelseförlopp. Snarare är det en dyster skildring av ett deprimerat tillstånd, en oförskönad illustration av förlust och destruktivitet. Alla var inte förtjusta i denna sedermera rätt bortglömda film, och den är för all del inte perfekt – skådespeleriet är lika utmärkt som teatralt, gestaltningen är egentligen aldrig särskilt trovärdig och visst hade filmen kunnat vara kortare – men den åstadkommer vad den vill åstadkomma och på sitt litterära och anspråksfulla sätt är den ungefär lika finstämd som pretentiös. USA-debut för Héctor Babenco, som tidigare gjorde Pixote och Spindelkvinnans kyss. Också med Frank Whaley som spelar Nicholsons rollfigur som ung, samt Nathan Lane som spöke/hallis som hemsöker hans vardag och Frank Gwynne som visar imponerande pipor när han sjunger en gammal croonersång i en bar vid ett tillfälle. Manus av William Kennedy efter hans Pulitzerpris-vinnande roman.