Utstuderad men ändå ojämn – och fortfarande intressant! – berättelse om en frihetstörstande man som fastnar i ett tradigt medelklassliv; efter en stor tragedi befaras han vara död och han utnyttjar situationen genom att ge sig iväg och skapa ett helt nytt liv. Hans resa blir en som går både i flärden och girighetens tecken, för varje lycka han skapar sig tycks skuggorna från hans förflutna komma närmare och det blir mer och mer tydligt för honom att han inte kommer att nå någon tillfredsställande ”frihet” utan utan kärlekens ankare. Överdrivet lång och pompös men också full av eleganta grepp och sublima ögonblick; den impressionistiske regissören Marcel L’Herbier hade en avancerad talang för att leka med visuella utrymmen, inklusive rent subjektiva sådana, som var tämligen ovanlig på den här tiden. Ivan Mosoukine i huvudrollen, med sin gummiglansiga mystik, kan man dock diskutera (L’Herbier tyckte att han var hur bra som helst). Byggd på romanen av Luigi Pirandello som kom att filmas flera gånger senare igen. Också med Michel Simon som ser nästan precis likadan ut som han skulle göra årtionden senare.