Nästa kapitel i Eastwoods berättelsebok om amerikansk orättvisa bygger på titelfiguren, en säkerhetsvakt som i Atlanta år 1996 räddade flera liv när han upptäckte ett par rörbomber på en konsert, bara för att sedan själv bli misstänkt för dådet. Paul Walter Hauser är fenomenal som huvudpersonen, en kunnig men svagsint representant för en kultur vars makthavare inte på långa vägar besvarar den godtrogna trofasthet han lever efter; resten av ensemblen är också fin (Kathy Bates som hans omskakade gamla mamma, Sam Rockwell som hans beske advokat) och berättelsen känns helt i linje med Eastwoods filmografi. Hans tillbakalutade minimalism och pragmatism som regissör blir tyvärr något av ett hinder ju längre filmen pågår och den börjar sväva iväg åt flera olika håll – inledningsvis kan man svära på att man ser på ett sotigt moraliskt drama men i slutet har vi kommit till vedertagen sentimentalitet ändå, allt på grund av ett rättsfall som i ärlighetens namn inte är starkt nog att bygga ett drama på. Däremellan finns många repetitiva scener där Hauser skapar humor i sitt spel, vilket man inte kan säga säkert ska vara avsiktligt. De enskilda beståndsdelarna är starka nog för att godkänna filmen i någon formell mening även om den aldrig riktigt får någon tydlig kärna eller helhet. Kontrovers uppstod när filmen kom på grund av skildringen av den sedermera avlidna journalisten Kathy Scruggs (Olivia Wilde) och den ogrundade sidointrigen där hon mutar en FBI-agent med sex – onekligen ett övertramp, men filmen hade faktiskt inte skadats av lite mer populistisk polemik.