Ibland händer det att den generella biopubliken har rätt och filmkritiker och cineaster har fel. De senaste 5-6 åren har det faktiskt hänt lite oftare än jag räknat med, när människor har identifierat det igenkännbara och drabbande i filmer som Joker och Don’t Look Up medan de som vill veta mer skruvat på sig och känt sig hotade.
Vi har en liknande situation med A Complete Unknown, en underhållande och konstigt missförstådd biopic om Bob Dylan (Timothée Chalamet) som med väl tilltagna narrativa friheter skildrar hur han kom till New York i början av 60-talet, blev en ikon för folkmusiken under medborgarrättsrörelsen och sedan gick sin egen väg genom att plugga in en elgitarr och göra några av 1900-talets mest fascinerande pop- och rockverk.
Filmen är regisserad av James Mangold vilket förvisso ger den ett fantastiskt flyt och looken av en konventionell biopic, men skenet bedrar. På grund av alla historiska tillgjordheter måste man tolka filmen som en till i raden av myter och fiktioner i och kring Dylans liv och denna har dessutom en hyggligt ny, existentiell infallsvinkel där Dylan mest av allt skildras som en kall, begåvad opportunist som suger åt sig sin omvärld för att stiga över, och besegra, diverse fadersfigurer och gå från slav till herre.
Det är sant att filmen rent praktiskt inte innehåller något vi inte redan vet från t.ex Martin Scorseses TV-dokumentär No Direction Home (2005) och Todd Haynes I’m Not There (2007) är tveklöst den mest komplexa tolkningen av Dylans komplexa konstnärskap. Mangolds film försöker dock inte utmana dessa verk utan står istället fri som ett tappert (och överlag effektivt) försök att utvinna forna tiders själ och mening åt en modern värld.