Jean Renoirs andra långfilm, en filmatisering av Émile Zolas berömda roman om vulgär, promiskuös aktris (Catherine Hessling) som väcker besattheten hos en greve (Werner Krauss) och flera andra män, varpå hennes liv blir fullt av lika delar rikedom, dekadens och olycka. Måhända är denna film – som blev en stor flopp när det begav sig – inte mycket mer än en lång och överjäst såpopera, men Renoir laddar varje scen med spänning och energi; detta är en orgie i kränkta, putande mustaschmunnar, svischande kristallglas och omkullvälta can can-dansöser. Filmen har absolut något absurt över sig, inte minst eftersom Hessling verkligen är groteskt provinsiell i huvudrollen, men den som vill ha ett dekadent kostymdrama från stumfilmseran kan inte klaga. Filmad igen av Dorothy Arzner 1934 och den otursförföljda berättelsen blev en flopp då också.