Tjusig men ihålig blockbusterstumfilm, ett typiskt stoiskt stycke nybyggarromantik tillika såpopera om pampar och ingenjörer som ska bygga en flod ute i Colorados ökenmarker. En av dem (Ronald Colman) blir kär i en ung kvinna (Vilma Banky) vars mamma dog i en sandstorm när hon var spädbarn – själv räddades hon profetiskt nog av en annan industrialist som då bara drömde om de storartade framsteg som årtionden senare är på väg att bli verklighet. Gary Cooper (i sin första stora roll) spelar Bankys trånsjuke vän, en arbetare vars barska takter går stick i stäv med industrialisternas. Tekniskt är det inget fel på den här filmen, som är full av vackra miljöer, ett tonläge som är elegant utan att bli för smäktande samt flera dramatiska sekvenser (inte minst den givna flodvågskatastrofen i slutet). Mycket mer än en teknisk uppvisning blir det inte heller, eftersom triangeldramat saknar djup, hela intrigen är given från början och skådespelarna påminner för mycket om levande marmorstatyer – att det hela slutar som en hyllning till urholkningen av naturen är också lite svårsmält. Knappast en dålig film, ska tilläggas, men den saknar mycket till personlighet.