Eventuellt Victor Sjöströms bästa film i Hollywood, ett starkt, Dreyerskt drama om en respekterad och godhjärtad präst (Lars Hanson) som blir förälskad i en skamfilad kvinna (Lillian Gish) som sedan i hemlighet föder deras barn. Sjöström förstod precis den knivskarpa ångesten som låg mellan trons enorma ideal och pöbelväldets barbariska låghet och i denna film hittade han ett sätt att karva ut den i skådespelarnas ansikten såväl som i det lyriska bildspråket. Oförglömligt foto av Hendrik Sartov (som fotade några av Griffiths bästa filmer) men Hanson är verkligen perfekt och Gish är skrämmande bra, ner till minsta rörelse tycks hon i symbios med själva filmnegativet. Efter romanen av Nathaniel Hawtorne – filmad många gånger både tidigare och senare – och trogenheten till intrigen är möjligen det enda som begränsar denna i övrigt enastående film.