Spartanskt stumfilmsmästerverk av Louis Delluc, en medvetet novelliknande berättelse om en äldre kvinna (Eve Francis) som bjuder in sig själv hos främlingar som bor i ett stort gammalt hus på landsbygden där hon själv en gång levt. Medan mannen i huset åker på affärsresa återupplever hon sin förlorade kärlek genom den unga hustruns eskapader med en älskare. En ödesmättad vind blåser hela tiden på landsvägen, det stora huset tycks ödesmättat och drömskt och en kall skugga av katastrof ligger över allt som liknar kärlek i det här dekadenta visuella poemet. Francis bär huvudpersonens oerhörda sorg i hela sitt ansikte, och vi får aldrig veta några som helst detaljer om vad hon faktiskt varit med om; den förlorade kärlekens trauma, och ensamheten i ett liv där bitterheten slagit rot, är filmens hela estetiska fundament och de väl valda bilderna fungerar som perfekt kontrasterande komponenter som aldrig säger för mycket och hela tiden öppnar för vitt och brett själsligt djup. Moderna åskådare lär undra varför ingenting händer i filmens intrig – det finns noll ”storytelling” här, och även ett minimum av teater; det är ”ren film” när den är som allra mest koncentrerad och fundamental.