Sublim saga om en oskuldsfull pojke i Londons East End-kvarter som omhändertar en enhornad get i tron att det är en lyckobringande enhörning, medan folk omkring honom – hans slitande mor, den givmilde skräddaren, den enkelsinnade brottaren och hans blonda fästmö etc – utgör ett färgstarkt galleri i de freudianskt porslinsvackra miljöerna. Filmens verkliga bedrift är sättet regissören Carol Reed gjort om Sheppertonstudion till ett färgsprakade East End i Technicolor, fjärran socialrealism – men helt i linje med ett barns romantiska blick; 50-talets typiskt tillgjorda studiomiljöer får i denna film en ljuvlig och poetisk estetik. Det är inte helt lätt att placera filmen i övrigt – den påminner kanske lite för mycket om en julkalender för vuxna men barn kanske å andra sidan undrar varför pojken i filmen inte fattar att han går runt med en get. I vilket fall som helst är filmen rörande och utmärkt framsnickrad på det gammaldags engelska sättet där snusförnuftet regerar och starka känslor ligger och pyr djupt inne i bröstkorgen. Manus av Wolf Mankowitz efter hans bok. Med Jonathan Ashmore som pojken, Celia Johnson som hans mamma, David Kossoff som skräddaren, Joe Robinson som brottaren, Diana Dors som hans fästmö, Brenda De Banzie (kidnappartanten i Hitchcocks andra Mannen som visste för mycket) som en av de många om-sig-och-kring-sig-figurerna i mängden samt biffen Primo Carnera som den elaka, trollliknande brottaren.