Spretig skildring av socialt utsatta barn i Frankrike som deltar i en filminspelning ledd av en jäktad, småflummig auteur (Johan Heldenbergh) med den givna metaspinnen att vi själva ser på en film om och med socialt utsatta barn i Frankrike. En väldigt bekant idé, både filosofiskt och politiskt, som inte leder till någon synbar metastudie – inte heller är storyn oförutsägbar eller ens komplett i vissa avseenden; här finns gott om intriger som inte ens leder någonstans. Man kan verkligen undra om man missat något – är poängen att filmfiktionen är förljugen, kanske rentav förlegad, gentemot verklighetens gråskalor eller de mediala fällorna från snabba nyheter och sociala medier? Ingenting verkar spela mycket till roll här, men däremot är barnen och ungdomarna såklart fint fångade och fängslande på det där intuitiva och tidlösa sättet – det är intressant att se hur filminspelningen leder till fyra olika utgångar för vardera barn men främst lever filmen på de fina enskilda ögonblick som barnens naturliga framträdanden leder till.