Cate Blanchett gör ett utmärkt manierat porträtt som världsberömd konduktör vars vardag vi närgånget får följa medan hon arbetar på en avancerad Mahlerkonsert i Berlin. I marginalerna börjar dock hennes ogenerösa och eventuellt vådliga beteende bli ett problem, särskilt när en av hennes tidigare lärlingar begår självmord och hennes moral ifrågasätts á la metoo. Man stirrar sig gärna blind på Blanchetts iögonfallande framträdande, och det är lätt att dras med i Todd Fields metodiska berättande, men berättelsen i sig är irriterande undflyende och överdrivet gäckande, tills dess att det inte går att säga att filmen egentligen handlar om något alls. (Varför är titeln till exempel utskriven i VERSALER?!) Huvudpersonen är med all önskvärd tydlighet envis i vad vi får anta är passion till musiken men… än sen? Det blir en studie i presentationer snarare än personer, symptomatiskt modern i sin ovilja att komma med något som helst budskap eller perspektiv, och kantad av klichéer som blir direkt odrägliga mot slutet när vi börjar röra oss i något sorts postkolonialt, potentiellt smygrasistiskt territorium.