En av Kaurismäkis allra bästa – en romantisk film om en man och en kvinna som möts och/men kan få svårt att få ihop det på grund av proletariatets kollaps, alkoholismens envishet och ren och skär otur. Det var länge sedan denna regissör var just så här stilren – miljöerna har en nästan spöklik elegans och den spartanska bildkompositionen för tankarna till Ozu; det visar sig också att titeln inte är en slump och att Aki själv tänkt tanken. Blandningen av arkaiska pastischer och akut verklighet – filmen är noga med att inte förpassa berättelsen till en fantasi – ger alla aspekter av filmen (från galghumorn till romantiken) ett klangfullt och allvarsamt djup. Ingenting hade emellertid varit lika drabbande utan den perfekta personkemin och det rörande skådespeleriet – detta är verkligen en på alla sätt enkel kärleksberättelse vars själva enkelhet tycks sätta hela mänskligheten på prov.